So here it is, folks, the long-awaited debut. One of the reasons for doing this blog is to spank some well-needed sense into a society that indulges in idiotic and arrogant behavior. Not to be negative, but we can't ignore the occaisional bump-in with the common street-idiot or even idiocy hiding out in the netherstructures of large scale social behavior. I have to admit, I'm a nice guy, really. But things just get out of hand sometimes and when it does you have to put your foot down. Or get your fingers moving.
Like when it comes to relationships. Or rather lack thereof.
You can be chronically sick or have chronic conditions with your back, but you can also be chronically single. You know when you meet someone for the first time and you can gaze into his/her eyes, comb your fingers through your beloved's hair and feel all warm inside because your feelings are mutual? You know the feeling. That hasn't happened to me in Stockholm. Being in a relationship is not a necessary function for living and everyone has their ups and downs. But not in seven years of living in this city have I succeeded in breaking chronic singleness. And why? Because people in this city (I know at least many women, I have no idea about swedish men) have a nasty habit of being cold, heartless and arrogant. And how do I know it's not because of me? Because I have no problems meeting women anywhere else.
Here's my explanation: for some reason people have this idea that you can be "choosy". You live in a big city and you think that there's a big sea of people out there, so you can allow yourself to be choosy if you ever find yourself fishing. If someone doesn't fullfill this criteria for an ideal partner then you can ignore that person and keep looking, without even stopping to consider there might be some real chemistry going on. Or this person will just ignore you altogether. These criteria usually involve some strange notion of what a "real" man or woman is, which more or less bars anyone not living up to these norms to life of chronic singleness. And being chronically single is a main cause for severe heart atrophy. Repeated and prolonged disappointment eats away at your heart until there's nothing left but a cold, hard, black clump. Yes, there are friends and you can by sheer willpower choose to not live in a social vacuum, but you can't force people's feelings.
I don't think I'm alone on this thought either.
This dark feeling doesn't come from the fact that I've never been in a relationship in Stockholm, but rather the fact that EVERY single time I've been interested in anyone I wind up being flatly ignored. I'm not creepy or mean, so I have no idea how I would deserve to be treated this way. Nobody does.
Life isn't fair and people are idiots, but nobody deserves to be chronically single.
Saturday, June 10, 2006
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
9 comments:
Här är tre nyckelbegrepp: självförtroende, beslutsamhet och förmågan att sätta sig i händelsernas centrum. Istället för att viska - skrik.
Med bitterhet och önsketänkande att "tjejen ska komma till mig" kommer inget hända. Du ska vara den som alla samlas runt och det gör du genom att framhäva dig själv.
Men notera detta, du kan aldrig välja tjejen. Däremot kan du få tjejen att tro att hon valt dig. Var inte så snäll - det leder bara till vänskap - utan var dissig och låt tjejen jobba för att komma i kontakt med dig.
Så, det var lite tips på vägen. Och tänk hela tiden positivt och försök visa alla hur trygg du är i dig själv.
I don't know if I should take this in English or Swedish... But I'll take it in Swedish... for now.
Innan jag träffade min tjej så var jag också kroniskt singel, och hade så varit i princip sedan jag ens tänkte i relationsbanor.
Men som Jonas mycket riktigt säger så handlar det väldigt mycket om självförtroende, eller spelad sådan. Jag hade inget självförtroende innan min tjej (och har endast måttliga mängder av det nu) men det var inget jag visade. Jag beslöt mig för att aldrig gå på fest eller lokal med sökande ögon (a.k.a. "jägarögon").
Tjejerna i Sverige är ena riktigt svåra typer. JAg vet inte vilken skev verklighet vi svenskar (män lika väl som kvinnor) har ingjutit i våra, generellt sett, vackra tösar. Raggningen sker i andra länder, vad jag har märkt i alla fall, på mycket mer lika regler än här hemma.
Men det kan naturligtvis ha att göra med att tjejer här hemma är vana vid hur vi svenska män bemöter kvinnor. I andra länder är kanske det sätt vi talar med kvinnor väldigt attraktivt i kvinnornas ögon.
Dessutom har man som besökande utlänning så mycket mer att tala om med människor man möter än vad man har med en vanlig tjej man möter på krogen här hemma.
Micke, vid nästa fest eller utgång så tala engelska under kvällen! Säg att det känns mer bekvämt att tala engelska när du är lite berusad. Att orden kommer mycket lättare då (vilket de också förmodligen gör).
Att du ur deras synvinkel möjligtvis kan vara amerikan är förmodligen en ganska intressant grej. Vilket generellt sett är för en svensk.
Jag kommer länka till dig från bloggen min.
Jag dementerar inte era argument, Jonas och Niklas, full ut. Däremot så ser jag att man kan totalt missa poängen med det jag vill ha sagt. Det är väldigt lätt att beskylla negativa händelser på individens agerande, men då ignorerar man totalt omgivning som man rör sig i, påverkar och framförallt påverkas av.
Också är det vikigt att säga att jag inte rör mig ute med "jägarögon". Om jag går ut så visst kan det hända att man träffar på någon eller några som fångar ens uppmärksamhet, men det är INTE nåt mål i sig, utan snarare en jävligt trevlig bonus. Det som är deprimerande med att vara kroniskt singel (eller snarare sagt det som är så frustrerande) är mindre att vara "ensam" och mer att varje gång det väl händer att jag blir intresserad av nångon så slutar det illa.
Dessutom ogillar jag att vara i händelsernas centrum, av det faktum att jag tycker ingen ska kräva allas uppmärksamhet. Är men i en stor grupp och diskuterar tycker jag att det är scheisstråkigt att en eller några få kör över andra. Så jag tycker inte man ska låtsas vara nåt man inte är, speciellt i syfte att "fånga någon" då jag oftast inte har "jägarögon".
Men visst är det sant att bra självförtroende är en nyckel och kanske oproblematisk, men man reflekterar sällan att skrumphjärta och eventuell sviktande självförtroende är EFFEKTER snarare än ORSAKER till att vara kroniskt singel. Det jag vill komma åt är att det inte är individen i sig som är problematisk utan RELATIONEN individen har med sin omgivning. Man läser säkert mitt inlägg och tänker "jaha, men han har säkert ingen för att han har dåligt självförtroende" (vilket för det mesta faktiskt inte stämmer men kan uppfattas så av anledningen som jag försökt skrika ut).
Men blir man behandlad som skit så mår man till slut skit. Istället för att söka förklaringar i individen menar jag att man istället ska se hur omgivningen behandlar ens agerande, som Niklas har varit inne på. Det är dags att sluta tänka på att det är individens fel och svälja det röda pillret och inse att det finns en verklighet utanför oss som faktiskt har mer påverkan än vad man anar. Det är lätt att skylla på att ett visst kaffemärke är kasst, men man inser inte att kaffet kan ha bryggts i en kass kaffekokare utan att man vet om det.
Ja, du har rätt Jonas när du säger att man ska vara beslutsam. Det är det enda sättet att ta sig ur skiten, vad det nu än kan vara. Jag lägger mig inte bara och gnäller utan tycker att det är dags, efter funderingar under sju års tid, att blotta samhällets negligerade baksida, speciellt när det gäller kärlek och relationer.
It takes two to tango.
Jag förtod din post mycket väl, men jag såg också ett problem som ville lösas. Det är inte lätt att ändra sin omgivning, så man måste helt enkelt rätta sig efter den. Men för en kille i detta land är spelreglerna vid raggning helt oförståliga, och sannerligen smärtsamma.
Det dåliga självförtroendet är BÅDE effekten och orsaken till det kroniska livet. Det är en av dessa moment 22 som vi tvingas leva med i detta land.
Men man kanske inte ska söka självförtroende i sin kapacitet att hitta en partner. Le och stå rak i ryggen. Le eller säg hej till en tjej i baren. Köp drinken och gå därifrån.
Det problematiska med att vi män (och problemet finns förmodligen också hos kvinnor) är så dåliga på att uppvakta, är att vi då vi har en flickvän får ett sådant lysande självförtroende att du träffar flickor på löpande band. Då gäller det att hålla sig i skinnet, vilket kan vara svårt då den enda källa för sitt självförtroende ligger i sin nyvunna kapacitet att träffa och charma dessa flickor.
Okay, so this was reasons for a blog, part 1... What about part 2?!
patience!
För att återgå till det som det här inlägget började om...
Kolla vilka tjejer du stöter på... Jag säger inte att du ska stöta på en "ful" tjej (hon kan vara precis lika svår) men det finns snygga tjejer som inte rör sig på stureplan och gör allt för att maxa dit kreditkort... Krogen är ett ställe där det kan vara svårt att visa sina bästa sidor och påbörja ett förhållande. Hemmafester - klart lättare.
Vill du ha en snygg brud, kolla hur snubbarna de väljer beter sig... kopiera och voilá, men jag tror inte att det har med förhållande att göra, då ska du nog söka andra tjejer...
Var dig själv, men låt tjejen som är intresserad av dig veta att du ÄR intresserad, direkt... Kompisfacket suger. Inga kompromisser, inget kompisförhållande inget snack om andra killar inget bullshit så är du halvvägs, var hård och trygg i dig själv (du vet att du är den bästa snubben på jorden, du ska bara få henne att fatta det).
Du säger att du inte vill låtsas vara någon bara för att träffa brudar, de som har mest sex med flest brudar är de sorgliga jävlar med lägst självförtroende som alltid söker bekräftelse... ja så är det, men ingen tjej kan köra över dig om du sätter upp dina regler först.
Jaja, eftersom du verkar vara polare med Jonas så kanske vi träffas över en öl någondag (jag har ju i nuläget ingen aning om vem du är)...
Luck has nothing to do with it (stryktipset...)
//
Andy
Jag uppskattar alla tips och råd som du, Andy, och alla andra kommer med. Samtidigt är allt det där för det mesta sånt man redan känner till.
Nu har jag brutit det kroniska livet... jag har alltså haft ett förhållande över sommaren och hunnit göra slut med henne också. Allt som ni säger är ju sant och riktigt, men jag bara klagar på nånting som andra verkar uppleva också. Det är inte nåt rop efter en förklaring från andra (men andra synpunkter välkomnar jag gärna). Jag lägger bara fram mina tankar så som jag ser situationen. Jag menar att det finns många föreställningar om hur saker och ting ska vara och när dessa inte går i uppfyllelse så vet folk inte hur de ska hantera det...
Man får säga vad man vill här, men jag går i alla fall vidare!
p.s. En öl på krogen låter gött... cheers mate.
Post a Comment